felicitas

Första långa

Varför tycker jag att allt är så oerhört jobbigt? Okej… Inte allt, men det mesta? Varför klagar jag på hur mitt liv ser ut? Och varför klarar jag inte av de saker som alla andra klarar av perfekt? Varför är jag den svaga, otillräckliga och patetiska människan?

 

All ångest som samlas upp i mig är jag så fruktansvärt äckligt trött på. Ibland kan jag tro att jag har blivit botad. Och med botad menar jag just botad. För jag ser min ångest som en sjukdom. En sjukdom som drar mig ner i mörkret, ner i djupet bland alla andra själlösa människor. I ett djup där alla vi otillräckliga och odugliga människor befinner oss. För jag vet att jag inte är ensam om min ångest och jag ångrar väldigt mycket idag att jag inte tagit hjälp tidigare. Nu känns det som att det ändå är försent. Jag vet redan vad som kommer sägas till mig. Att det bara är att kämpa på. Att jag ska ta en dag i taget. Att jag kommer klara det och att jag är starkare än jag tror. SKITSNACK. Jag tror inte det bara handlar om ångest. Utan jag tror att det handlar om ett karaktärsdrag. Det är sådan jag är. Ska jag då behöva kämpa för att kunna vara jag? Skall jag behöva sudda bort en bit av mig bara för att klara vardagen? Bara för att jag skall kunna vara som alla andra? För att jag skall kunna vara just precis som vem som helst? Skulle inte tro det. Då skulle jag bedra mig själv. Det skulle vara som att jag sa att jag inte var bra nog, att jag inte duger så som jag är. Och är inte det det värsta sveket du kan göra? Det mot dig själv?

 

Just idag handlar ångesten om jobb. Och vadå jobb? Jobb är ett måste. Du överlever inte utan att arbeta. Du behöver pengar för att gå runt. Du behöver betala räkningar, spara för framtiden och mat, hur gör du utan mat? Allt detta är så självklart. Men borde jag nöja mig med vad som helst om detta inte är något jag dör av idag? Jag får mat på bordet och jag har dessutom en månadslön kvar innan jag inte får några pengar igen. Är det verkligen så bråttom? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag känner mig värdelös utan en arbetsplats att gå till varje morgon. Så frågan jag ställer mig själv är varför jag tycker det är så kämpigt med jobb. Varför kan inte jag, likt alla andra, ta det jobb jag får för att överleva. Är det ett krav att man tar vad som helst?

 

Jag känner flera personer som arbetar i mataffärer, på McDonalds, på ålderdomshem, som vikarie eller på Volvo. Men inget av detta kan jag ens föreställa mig? Varför? Jag vet inte. Kanske handlar det om rena fördomar, rädsla eller ångest. För ångesten är där. Trots att den lämnar en liten stund på förmiddagen så kommer den alltid tillbaka när jag får tänka lite för mig själv. När jag är ensam och vet att verkligheten kommer tillbaka till mig nästa dag. Jag känner mig värdelös för att jag inte kan utföra eller agera som alla andra gör. Jag känner mig värdelös för att jag inte kan ta världens skitjobb endast för att få pengar. Varför kan jag inte det? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet verkligen inte. Det finns något inom mig som hindrar mig. Är det för att jag vill leva ett enkelt och lyxigt liv? För att jag vill leva utan att behöva kämpa för något? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror det handlar om min personlighet. Att jag inte kan vistas i vissa situationer. Att ångesten är en rädsla som jag gömmer undan, som jag försöker undvika på alla sätt och vis. Jag tror att det är min absoluta rädsla för vissa sociala och alldagliga sammanhang som skapar en spärr. Jag är livrädd för vissa scenarion, jag är livrädd för att sätta mig i obekväma situationer som faktiskt de flesta inte ens rynkar näsan för.

 

Jag får panik, en klump som sätter sig i halsen. Hjärtat som börjar slå fortare och fortare. Synen börjar flicka. Tårarna är på väg. Klumpen växer sig starkare och andningen blir snart omöjlig. Tårarna forsar och ångesten vägrar ge med sig. Det är förmodligen detta jag försöker undvika, för vem skulle inte göra det?

 

Förmodligen är det en sorts försvarsmekanism inom mig som inte tillåter mig att jobba. Jag försöker dag för dag att arbeta förbi detta. Jag försöker verkligen. Men det är ingen som ser det. Allt folk ser hos mig är en tjej som är för lat för att jobba. Hon är för bekväm för att slita. Hon kämpar inte. Men så lite som dessa människor vet. För jag berättar inte det här för någon. Vem bryr sig? Svaret jag skulle få börjar nog på ”det är bara…” och slutar på ”försök”. Men jag vill inte ha någon som säger åt mig vad jag ska göra. Jag vill inte ha någon som dömer mig. Även fast jag vet att exakt alla människor gör det. Men vet dessa människor hur det är att rymma från extrem jävla ångest. Hur det är att genomlida detta och hur gärna man önskar att man vore som alla andra. Man önskar man vore en i mängden, en tråkig jävla fisk i en tråkig jävla fiskdamm. Det är inte så lätt. Och tro aldrig att det inte är på riktigt. Att det är något jag inbillar mig själv.  

 

Jag har haft arbetsplatser som jag kämpat för att gå till. Såklart. Jag har kämpat på morgonen och jag har somnat med tårar. Precis som alla andra. Vid dessa tillfällen har jag också tagit igenom mig det och gått till jobbet. Precis som alla andra. Det är en annan ångest. En jobbångest. När man går till ett jobb som man inte riktigt älskar, men som man ändå klarar av att gå till. För vem älskar egentligen sitt jobb på riktigt? En del kanske, men de flesta sliter och kämpar för att hålla glädjen uppe. Herregud, jag har varit där. Ett sådant jobb hade jag med klarat av. Jag har klarat av det innan. Men jag har inget sådant jobb längre. Även fast jag önskar att jag hade det.

Det jag tror att jag är rädd för är nog ovissheten. Men också att sätta mig själv i situationer jag inte är bekväm i. Att göra mig själv en otjänst. Och vad jag försöker komma fram till, alltså själva orsaken till att jag ens skriver om detta är att jag inte har ett fast jobb att gå till.

 

Förra veckan blev jag inkallad på en intervju. En intervju som skulle förklara hur det nya systemet skulle funka för vikarier. För det är det jag är just nu. En vikarie på olika skolor i kommunen. Och det är just detta som försätter mig i sådan extrem ångest. För jag vill inte detta. Inte alls. Men åter till handlingen. Jag gick till intervjun, och blev sedan skickad till en introduktion. Efter detta är jag helt plötsligt anställd. Och så ringer dem hädanefter varje morgon med olika erbjudanden om jobb. Vilket alltså betyder att jag ska behöva känna på den här ”första dagen på jobbet” känslan varje dag. Och detta kanske får er att förstå varför ett jobb som vikarie i detta sammanhang ger mig denna oerhörda ångest. För att jag varje dag ska komma till ett främmande ställe, inte veta vad jag ska göra, inte känna att min kompetens är hög nog och konstigt nog sätta mig själv i en ohyggligt otäck sits. Varje dag.

 

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE

Jag kan jobba i en fabrik, i en mataffär, i en kiosk, på ett lager, ja nästan vart som helst bara det inte försätter mig i en position som får mig att må så oerhört dåligt. Som får mig att inte vilja vakna igen. Som får mig att önska något hemskt händer så jag slipper gå igenom en dag till med den oändliga ångesten. Det går inte att beskriva hur patetiskt det känns och hur dålig jag får mig att må för att jag inte klarar av en baggis. För att jag inte klarar av att leva som alla andra. Men jag vet helt ärligt inte om andras åsikter eller pengar spelar någon roll när jag får mig att må såhär på grund av ett val jag gjort. Jag var desperat, och det fungerade i en månad. För då fick jag jobba varje dag på samma ställe. Men när jag nu återigen är ute på marknaden, nu när jag blir skickad till olika ställen varje morgon, då vet jag inte om det är värt det. För jag mår inte bra. Inte alls.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas